Ur kurs

Tror jag tappade kursen någonstans på vägen. Kändes självklart vart jag var på väg för bara någon vecka sen. Men lika fort som självklarheten kom försvann den. Kanske krävs en ny karta och kompass?

Snälla, det räcker nu

Ibland när hjärtat värker och allt känns jävligt hopplöst, så kommer man till en punkt då det är dags att börja stå upp för sig själv. Nu får det va nog. Dags att gå vidare. Det är inget som kommer va lätt eller gå smärtfritt. Snarare tvärtom.

Så nu har jag flytt staden och begett mig dit min telefon knappt har täckning. Ägnar dagarna åt promenader i snölandskap och gräver ner mig i kurslitteratur. Har läst om allt hemskt som kan drabba hjärtat, och insåg snabbt hur skrämmande lika symtomerna vid en hjärtinfarkt och hjärtesorg är.

Sen för säkerthets skull, så att risken för att springa på helt fel personer ute på något dansgolv, så ska jag ägna helgen åt jobb. Kanske är bäst så. För självdisciplin har nog aldrig varit min starka sida.

Min oförmåga

har länge nu
försökt vränga mig
så att insidan
blir synlig

men ingen verkar
ta sig tid att
möta mig halvvägs

och att jag har
strumpor med rosa hjärtan på
hjälper inte ens

Om vi kan ta oss hela vägen till månen

sträcker mig allt jag kan
i ett helhjärtat försök
att nå himmelen

måste tro att det går

Forever scares some of us

Vi har inte hörts på flera veckor, och jag har precis börjat förlika mig med tanken att det aldrig blir vi. Att det kanske inte var så ömsesidigt som jag trodde, och att jag istället bara måste glömma och gå vidare. Det är då som mobilen plingar förrädiskt, och han spolar tillbaka tiden med ett sms, trots att det aldrig har funnits ett vi som inkluderar oss två. Jag svarar trots att jag kanske inte borde, och så börjar allt om på nytt.

Vi började nog som en lindring för varandra då det gjorde som mest ont. Någonstans på vägen så övergick det till något annat som jag inte kan förklara. Nu skulle du kunna få mig så lätt. Om du bara visste hur lätt.

Vi träffas och det känns som om ingen annan någonsing kommer kunna röra eller se på mig just på det sättet han gör. Det känns äkta och jag skulle inte vilja ändra på någonting. Det måste va kärlek. Han säger säger att jag är vacker och att han vill ha mig. Jag tror honom varje gång.

Några dagar efter messar jag ett till synes ganska obetydligt men gulligt sms, och väntar förjävels på svar. Lever på hoppet och hans lukt som lämnades kvar på min kudde. Vet ju att han förr eller senare kommer höra av sig. När det passar honom.

Ett försök att förstå

Visst är det så att det är tryggare att söka sig till det man känner till, även om det inte är det man vill ha. Det är iaf det jag gör varje gång. Det kan jag se i efterhand. Eftersom det är så lätt att sluta känna efter, bygga upp murar och hitta ursäkter. Det jag vill veta är hur man slutar?

Jag vill veta hur man slutar analysera och istället bara känner. Hur man lever fullt ut med garden nere. Hur man vågar satsa på något man faktiskt kan få. Spelar ingen roll om man är livrädd under tiden, bara man gör det. Men jag vet bara inte hur..

Vad hände med mars?

Hade väntat mig vår idag. Men den kanske hoppar över oss i år. Det skulle väl va lagom typiskt, men tydligen kan man inte få allt sägs det.