Forever scares some of us

Vi har inte hörts på flera veckor, och jag har precis börjat förlika mig med tanken att det aldrig blir vi. Att det kanske inte var så ömsesidigt som jag trodde, och att jag istället bara måste glömma och gå vidare. Det är då som mobilen plingar förrädiskt, och han spolar tillbaka tiden med ett sms, trots att det aldrig har funnits ett vi som inkluderar oss två. Jag svarar trots att jag kanske inte borde, och så börjar allt om på nytt.

Vi började nog som en lindring för varandra då det gjorde som mest ont. Någonstans på vägen så övergick det till något annat som jag inte kan förklara. Nu skulle du kunna få mig så lätt. Om du bara visste hur lätt.

Vi träffas och det känns som om ingen annan någonsing kommer kunna röra eller se på mig just på det sättet han gör. Det känns äkta och jag skulle inte vilja ändra på någonting. Det måste va kärlek. Han säger säger att jag är vacker och att han vill ha mig. Jag tror honom varje gång.

Några dagar efter messar jag ett till synes ganska obetydligt men gulligt sms, och väntar förjävels på svar. Lever på hoppet och hans lukt som lämnades kvar på min kudde. Vet ju att han förr eller senare kommer höra av sig. När det passar honom.